Någon i sällskapet får väl offra sig och hoppa i vattnet, eller hur?

Vi lämnade lake Tekapo och satte kurs mot Christchurch. Men jag, Elise och en till tjej från Kiwi bussen hoppade av lite tidigare än alla andra – vi skulle nämligen white water rafta, för att sen möta upp resten av bussen.

Nedan ser vi då våran snygga grupp (vi var helt klart den bästa. Vår Guide, killen i rött, kallades för Kiwi).

007

 

Jag var dessvärre den enda i hela hela gruppen som ramlade i vattnet. Jag hade kilat fast foten under ett av sätena men när killen framför lutade sig framåt försvann hans vikt och min fot lossnade och jag tappade balansen…och poff. Ner i vattnet föll jag.

095098099

 

Men hade väldigt roligt. Det var en riktigt cool upplevelse. Vädret var kanske inte det bästa men vattnet kändes inte så kallt när vi simmade runt i våtdräkterna (vi fick hoppa i vattnet med avsikt lite senare när vattnet var lugnt).

 

 

Puss.

Annonser

Stjärnskådning deluxe.

Vårt nästa stopp blev Lake Tekapo. Andra största sjön i nya Zeeland. Vårt hostel låg några 10-tals meter från strandkanten. Vi hade inget internet. Vädret var inget att klaga på. Det var ett mysigt stopp efter de adrenalinfyllda dagarna i queenstown.

Men mysigheterna började på riktigt när solen gick ned.
Som våran chaufför berättade på vägen in till Lake Tekapo var att stan ligger i ett ”International Dark Sky Reserve”, vilket betyder att det finns regler gällande ljus. Exempelvis får det inte finnas för mycket vägbelysning som kan störa teleskopen under nätterna. Kort sagt: Lake Tekapo är en av de bästa ställena i världen att se stjärnorna ifrån.

Vi valde att inte betala några hundra dollar för att åka upp till observatoriet utan istället organiserade vi en utflykt själva.

Vi fyllde fickorna med kex och varsin persika, tog vattenflaskorna under armen, på med extra lager av kläder och jag tog även en sovsäck. Sedan vandrade vi ned till stranden och hittade en plats att gräva ned oss lite i.

Så där låg vi, under en alldeles perfekt stjärnhimmel, och åt kex.
Jag gjorde ett tappert försök att ta en bild av himlen men bilden såg så löjligt ut i jämförelse. På mobilens skärm såg displayen bara svart ut, med några enstaka vita prickar. Vände man blicken mot himlen fanns det lite mer glitter att titta på.

Himlen såg så djup ut. Och jag kände mig lurad. Som om den natthimmel jag sett tidigare bara varit ett billigt skämt, en svart skärm man täckt jorden med. Men nu fanns det så mycket mer att se, eftersom den där svarta grunden inte fanns. Hela himlen var levande, fylld med glitter och små ljus. Aldrig har jag känt mig mindre än när vi släppte himlen med blicken och gick tillbaka upp mot vårt hostel. Tillbaka till vår lilla värld där man inte alltid inser hur oändlig rymden är. Det kändes som att jag hela livet tittat på himlen och bara sett det min mobil lyckades fånga, men att himlen i verkligheten har så mycket mer att erbjuda.

Åhh, det var fin magi där under några timmar ❤

Eftersom jag tyvärr inte har en bild av himlen får ni nöja er med att se oss bländas av mobilens display och två bilder från soluppgången som vi smög ut igen för att se.

 

Puss!

Från Queenstown och norrut igen

Efter våra 2 dagar nere i söder tog vi oss på nytt tillbaka till Queenstown. Sov ett natt på Xbase innan vi hoppade på bussen för att färdas norrut.

På vägen snubblade vi över en otroligt vacker utsikt av Mt. Cook.
Vattnet innehåller en viss typ av mineraler och ämnen som reflekterar himlen ovanför. Vi hade självklart turen att åka förbi sjön en molnfri dag.

20170128_133628

 

Puss och kram! 🙂

Södraste södern

Efter Milford sound bytte vi och ett litet gäng andra till en mini buss. Vi åkte söderut medans den stora kiwi bussen tog sig tillbaka till Queenstown.

Vad finns i den södra delen av Nya Zeeland kanske ni undrar?
Sjölejon. Pingviner. Fina landskap. Ett väder som mer liknar Sverige. Ett 4-torn med en massa små klippor som de kallar för Nugget point lighthouse, eftersom det finns små klippor där som helt enkelt ser ut som små chicken nuggets som bryter vatten ytan.
öhh, jaa, vad finns det mer? Fina landskap har jag ju nämnt. Internet tycktes ingen ha hört talas om…

Åhh, jo! Juste! Världens brantaste gata har vi ju!

20170127_123117.jpg

Självklart tog vi oss ju till toppen!
Men annars var våra 2 dagar nere i södra Nya Zeeland ganska händelselösa. Det var mycket bussåkande i den lilla bussen, men vi satt längst fram med musik i hörlurarna och halvsov. Man vaknade till lite då och då, njöt av utsikten och lät sig sedan vaggas till sömns igen.

 

Milford sound: En tusen vattenfalls lång resa börjar med en liten bussresa.

 

Vi lämnade Queenstown en solig dag. Detta var början av den längsta dagsturen man kan göra i lilla Nya Zeeland. Det vi skulle få se var Milford Sound. Det tog oss några timmar med buss för att ta oss dit. Tack och lov var guiden en snackig kiwi som pratade bort tiden. Vädret blev ständigt sämre ju närmare Milford vi kom men detta innebar att vi fick se tusentals små vattenfall forsa nedför de höga bergskanterna. Oerhört läckert. Allt till den ljuva rösten av vår guide som glatt fortsatte sin historia om hans vandring till Milford Sound (som går att göras som en 3 dagars tur till fots).

 

 

Vi fick under resan träffa på Kea fågeln (se nedan för bild på den rackarn). Det är världens enda alpina papegoja. Den besitter intelligensen hos en 6 åring (eller som intelligensen hos en 10 årig nya zeelanädare som vår guide tillade).

På vägen till Milford har man tvingats att kea-säkra allt som är löst eller liknande. Kea fåglarna är fruktansvärda små vandaler tydligen. är nämligen riktiga vandaler. De som inte lägger nät över sina bilar när de lämnar den, kan komma att ångra sig rejält efteråt. Keorna är nämligen där snabbt och biter på bland annat däck och annat gummi eller saker på bilen som är lösa eller går att bita loss.

Vår guide hade många historier om hur han sett hyrbilar och husbilar totalt förstörda, med allt innehåll utspritt på asfalten runtomkring. Allt pga Kea fåglarna är nyfikna. För oss som åkta buss var det dock en liten annan historia. Vissa dagar lyckades vår chaufför locka en och annan kea in i bussen. Och helt lugnt brukar de gå upp och ned längsmed gången i bussen, för att sen hoppa av vid nästa stopp.

Fascinerande saker. Läskigt stora och man börjar ju fundera på om ett dussin 6 åringar skulle lyckas bryta sig in i husbilar och husvagnar medans ägarna är borta under några minuter…

20170125_143350(0)

 

Själva Milford Sound kryssningen var okej. Det var 2 timmar på vattnet, det var blåsigt och kallt men en häftig upplevelse. Vi föredrog dock värmen i bussen och den ljuva stämman av vår chaufför.

20170125_160234

Puss o kram!

Gungor är leksaker för vuxna också! (Men kanske inte för mamma, hon är höjdrädd)

Förutom att hoppa Bungee jump hade vi andra adrenalinfyllda aktiviteter!
I detta fall var det gungor. Jätte stora gungor. Den första gungan gjorde jag själv, man föll 70 meter och sen gled man i en båge på 300 meter.

Den andra gungan gjorde jag och Elise tillsammans, och jag gjorde den en gång ensam (då föll jag baklänges). Den gungan hette ”the Canyon Swing” och höll till i en ravin. Ett 60 meters fall och en 200 meter stor båge. Denna gungan var roligare dock, eftersom man var närmare marken och att falla tillräckligt nära en klippvägg för att urskilja detaljer får adrenalinet att rusa.

Och mamma, visst är jag snäll som inte berättade vad jag gjorde förrän det hela var över? 😉

Pussar till hela bunten!

Att hoppa men missa marken

Queenstown! Nya Zeelands och världens adrenalinhuvudstad! Här spenderade vi 6 nätter och en massa fina pengar!

För mig blev det totalt 4 bungy jump hopp från varierande höjder och 3 gungor. Elise tog sig an två av gungorna. Bungy hoppet intresserade henne inte.

Vädret i Queenstown varierade rätt mycket. Ibland var det strålande sol och nästa morgon fick vi regn. Dagarna spenderades med höga adrenalin halter och kvällarna gick åt till att vara utmattad. Så våra 6 nätter gick ganska fort.

Nedan är mitt första bungy hopp. Vid Kawarau Bridge, där det första kommersiella bungy hoppet skedde. Det var 43 meter högt och trots att vädret inte var toppen var det en helt otrolig upplevelse. Läskigt att sitta fast i fötterna och vagga sin väg fram på plattformen…

 

Mitt nästa bungee hopp var ”The Nevis Bungy jump”. Ett 134 meter högt hopp. Man åkte ut via en sketen liten hiss som tog en ut till den hängande ”plattformen” som ni ser på bilderna. I mitten av en ravin. Marken var långt nedanför. LÅNGT nedanför. Och där ute, på denna gungande lilla plattformen som hölls uppe av lite tjock ståltråd så skulle vi hoppa. Juste, nämnde jag att golvet var till stora delar av glas ute på den där plattformen? Mycket lugnande.
Men jag lyckades hoppa trots en förmiddag som dränkte mig i nervositet.
När jag vaggade ut på plattformen höll jag blicken rakt fram. Inte titta ned. Inte titta ned. Och när den fina (och mycket muskulösa) kiwi killen räknade ned så var det ju bara att hoppa.


Vi spolar fram ytterligare några dagar och då utförde jag mina bungy hopp på ett berg ovanför Queenstown. Utsikten var fantastiskt och det kändes som att man befann sig högre upp, pga sluttningen under oss.
Här hade de en annan anordning, bungee selen satt inte fast i fötterna utan kring midjan. Vilket gav oss bungee hoppar bredare valmöjligheter. I mitt första ”Ledge bungy” hopp stod jag med fötterna på plattformen och lutade mig bakåt och föll. Det är fruktansvärt obehagligt, men så adrenalin pumpande. Ni vet själva känslan av att falla baklänges? Den går emot alla instinkter. Tänk er då att fortsätta falla ett 10 tals meter ned. Det är läskigt. Men så fantastiskt. I det andra hoppet tog jag stats och kastade mig ut, med ansiktet först. Rätt läckert det med.

 

Queenstown var en väldigt vacker stad som vi gärna skulle besöka igen. Jag tror dock att jag håller mig på stadig mark vid det tillfället.

Puss och kraaaam!

Wanaka och en liten sjukhusbädd

Vi lämnar Franz Josefs glaciär och fortsätter längdsmed västkusten. Det är inte riktigt sol och strålande väder utan molnen fortsätter följa oss. Men vad gör det när Nya Zeeland ändå ger en utsikter som denna?

20170114_091020

Vi fortsätter med bussen, gör några enstaka stopp för att ta bilder och för att sträcka på benen. Nedan ser vi Thunder Creek falls. Det ingen nämner är alla förbannade ”Sandflies”. Jag och Elise kallar de den nya zeeländska motsvarigheten till knott. (Vi var faktiskt duktiga och nyttjade den teknologin som vår generation välsignats med och japp, det visade sig att ”sandflies” är en släkting till de värdelösa svarta insekter vi har hemma).

I vilket fall, betten kliar så in i helskotta så när vi besökte vattenfallet nedan sprang hela bussen ned, tog sina bilder, sprang tillbaka in i bussen och spenderade sen resten av bussfärden med att brutalt försöka göra sig av med de små insekterna. Busschauffören utvecklade en effektiv teknik med att kasta sina clipboards mot framrutan. De små svarta insekterna hann aldrig se vad som krossade dem.

Fram emot eftermiddagen anlända vi till Wanaka. En liten stad omgiven av berg just intill en sjö. Väldigt mysig. Vi ska stanna här i en 5 nätter och det passar lika bra eftersom Elise blivit lätt sjuk sedan kajakturen då hon satt i blöta kläder lite för länge. Vi delar rum med 10 andra, men även om det känns trångt i rummet kan man gå ca 100 meter bort från vårt hostel och njuta av denna utsikten. Vi överlever 😉

20170114_204624

Pussar och ko-pussar! :*

Franz Josef: besvikelse och hamburgar

DÅ har vi ÄNTLIGEN tagit oss till Franz Josef. Den stora glaciären! Vårt hostel är mysigt, det är ett tropiskt klimat här nere i dalen och vi är omgivna av höga berg med snö klädda toppar och detta är den plats jag sett fram emot mest sedan vi lämnade hobbiton. För här ska jag inte bara få se glaciären, nej, jag ska få klättra på den, röra vid den, känna isen mot min hud.

Men det fick vi inte.

Vädret tillät oss inte så det hela blev en enda soppa av besvikelse. Jaja, vad är en bal på slottet? som Askungen brukar fråga sig.
Nu har jag åtminstone en specifik anledning till att återvända till Nya Zeeland.

Lite övrigt kulturellt krusidull kring Franz Josefs glaciär är att det Maoriska namnet för den är Kā Roimata o Hine Hukatere (Hine Hukateres Tårar), vilket kommer från en lokal legend: Hine Hukatere älskade att klättra i bergen och övertalade sin älskare, Wawe, att klättra med henne. Wawe var en mindre erfaren klättrare än Hine Hukatere men älskade att följa med henne tills en lavin svepte över honom och tog Wawes liv. Hine Hukatere hjärta krossades och hennes många, många tårar rann ned längs berget och frös. Vilket bildade glaciären.

Istället för att vandra på den där underbara (och tragiskt skapade) glaciären såg vi till att ha annat för oss. Bla blev det ännu en kajaktur (klädda i något av de sexigaste blåa regnställ vi någonsin lånat), lyxig middag med hamburgare i vårt hostels restaurang (den var gudomlig! Jag tror att riktig mat, oavsett vad det är, blir fantastisk när man lever på nudlar och annan billig kost), paintboll för Elise och jag tog en lång vandring upp till Axel knob, ca 1300 meter upp.

(Glaciären som syns i en av bilderna där det är ett fält nedanför, det är Fox Glacier.)

Så trots att jag inte fick gå på glaciären just denna gången hade vi två fantastiska dagar i Franz Josef 🙂
Massa kramar och slängkyssar till er!

 

Lake Mahinapua, eller ”poo-pub”.

Mahinapua Hotel. Det är ett stopp för Kiwi Bussen sedan företaget startade i början av 90 talet. Det drevs ursprungligen av en liten upprörd herre, som dessvärre avled för några år sedan, så då stängdes stället ned. Men alla chaufförer som jobbar för Kiwi Experience klagade så till sist fanns det en hostel ägare som rustade upp stället och nu är det återigen ett stopp för bussen.

Det är bara kiwi bussen som i princip bor där, speciellt under den nya zeeländska sommaren då det kommer en ny kiwi buss varje dag, och baren på kvällarna är endast öppen för oss.

En annan del med traditionen att stanna vid Mahinapua, eller ”The poo-pub” som den kallas, är maskeraden på kvällen. Efter middagen när alla ungdomar börjar att dricka och festa så finns det ett tema, som buss chauffören väljer. Vårt tema blev ”Något som börjar på första bokstaven i ditt namn”.

Det som dök upp i mitt huvud var ”Skype” och Elise valde en superhjälte från en Disneyfilm som börjar på E. Med tanke på hur lite pengar vi spenderade och på hur snabbt vi kastade ihop våra utstyrslar blev vi väldigt nöjda.

Morgonen efter, när de flesta på bussen var så magiskt bakfulla, serverades en frukost bestående av pannkakor och bacon. Hur mycket man ville. Juice, rostade smörgåsar, te, kaffe, yoghurt och flingor fanns också. Efter att ha levt så länge på gröt till frukost välkomnades denna hotellfrukost med lite för stor entusiasm. Jag kan erkänna att jag åt lite väl mycket. Förblev mätt hela dagen.

Pussar och kramar!